glaskanin

Att själv deltaga: en slags identitets-svindel.

Besökaren möter visuella redskap som en anonym del av kritisk regionalism.

Man deltar konkret som person i den rådande diskursiva huvudorten. Dessutom vagt i diverse kontradiktioner.

På senare tid har jag tänkt en del på den altarliknande organisationen i rummet, det ställe där man är på väg till ett annat. Bildterritoriets yttergränser (madonna, triptyk etc) som en möjlig konstnärlig strategi i ett bortre rum, kanske även subliminalt. I och med att konstnären idag ofta ingår i sitt eget verk under utställningsperioden, utom synhåll för besökarens blick, uppstår nya typer av identitet, där man varken ansluter till en ”ihålig” penetrering t ex, eller exploatering. Jag tänker spegla en fysisk plats utan att kopiera dess tradition, punktlighet och precision i den arkitektur som kallas (konst)institution.

Diagrammet har uppstått som en konsekvens av diskurser.

Detta motiverar utsträckningen och töjningarna i dessa båda verk som kan sammanfalla i en akt: installationen.

 

 

(samplat ur en text av Gunnar Sandin, Glänta 4/00)

men  egentligen ruttnar ingenting numera, allt mumifieras och blir till hö.
Sommaren är överfull av spikmattevassa finn-dej-själv, alla-kan-måla, keramiklador,  skriet från gräsroten.
(Har nog påverkats av Gombrowicz elitistiska sågningar.)
Norra Ölands spenat marinerad av oljefärg. Och hela vägen till stranden skrattar måsarna.

känner sej så trind, hennes grånande kind minner om den vind
som sopar oss till glömskans tipp
så ingela plingela måste positionera:
konstfackstudenten gjorde rätt
ty det gäller att va  hipp
och synlig i samtidens lera

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=878426

på en fasad straxt nedanför Liljeholmens tunnelbanestation.

gömmer sig samtidskonsten. Snart ska den för evigt begravas i en djup brunn, en visdomens ständigt cirkulerande rondell.

kan dom verkligen inte vara lite originellare, fast det ligger väl i sakens natur. Samma gamla gubbar ska prydas med tjocka lager guldsmet om och om igen. Ständigt denna Håfström. Kan dom inte ge priset till Lee Falk och Ray Moore (som ursprungligen skapade Fantomen)?

pratkvarn möts i limbo och går en match.
Klubbmärkena ryker, ordrika nyanser förloras på vägen, konsten är det som finns kvar. Ord, bilder.

om grafik, det ligger varmt om hjärtat, men gnager också som en tagg i själen, och en sten i skon (här staplas gamla utslitna uttryck, som de mångfaldigade madrasserna under prinsessan). (Jag intar nu rollen som ärta.)

Grafikens Hus verkar ha fallit i värdepappersgrafikens stentråkiga fälla. Sommarutställningen är ointressanta blaffor av färg, tryckta på stor känd amerikansk grafikverkstad. Som alibi finns det med några bilder av Jockum Nordström. Hans bilder är nästan de enda som är intressanta på utställningen. Annars: mycket ramar, glas och ytor som inte handlar om någonting och inte ens är speciellt vackert eller dekorativt. Men säkert dyrt.

Nå, kanske bra på sitt sätt. Hos mej vitaliserar det den ständiga frågan: vad är egentligen grafik? vad ska vi ha den till? ska man följa sitt hjärta eller sin (ekonomiskt kalkylerande) hjärna?

Väsensskild men mycket ljus, öppnar ögat, väldigt brus, ifrån konsten stilla sus,
så jag känner mej burdus, strör i apparaten grus, klipper till helt utan krus.

vi har inga hängslen i Tyrolen
hundra år passerar, ingenting har hänt
samma gamla gubbklubb sitter kvar i sadeln
och stämplar fram färg efter färg
(ej vidrörd av människohänder)
en exklusiv upplaga av
härskarringens nätverk.

(Kommentar till flera händelser i mitt närområde.)

X möter Y på en slak lina, drar en lina, drar ett streck. Faller ner.
Grafik är bara fint när det är någon känd målare som gör den. Sant eller falskt?
Grafik är bara bra när det är ett manligt kraftego bakom. Sant eller falskt?
Grafik är nån sorts genväg för målare att göra exklusivare reproduktioner (se SvD lansering av Lennart Jirlow-lito). Så sant.
Grafik är en metod bland många för att göra bilder/konst/meddelanden. Innehållet är lika olika som konstnärerna. Sant eller falskt?
(är i någon mån inspirerad av Mythbusters på Discovery)

piggt brusar tankarna, riv ner, bygg upp.
Ser att Vilks är i farten, avdelningen "Nyttiga idioter". Men han har nog lämnat kategorin konst och övergått till kategorin "vår  tids aningslösa medlöpare".
Ser att Färgfabriken utvidgar till Östersund.
Här ovan: också en fabrik.

På Kulturnyheterna (SVT 2) rapporterar Dennis Dahlkvist (?) entusiastiskt om en  utställning med designern Jean Prouvé som, hör och häpna, bl a gjorde bekväma stolar. Han var utbildad till  smed och visste alltså hur man använde materialet. Jag kommer genast att tänka på "Tiden som är för handen", som ju handlar om den speciella tysta kunskap som är förutsättningen för mycket konstskapande. (Se min tidigare text Kryss och ringar.) Är respekten för hantverkskunnandet på väg tillbaka hos konst- och designteoretikerna?

Härovan dagens konstverk från min hand. (Skoja!)

Originalmålningar: äkta konst.



Gallerix skyltfönster i Huddinge centrum.

har blivit en kliché, ett uttryck man använder lite hur som helst för att markera att man minsann gör som man vill (d v s lydigt går i mainstreamfållan för individualism). Nu senast såg jag det i nya numret av Konstperspektiv.