glaskanin

men  egentligen ruttnar ingenting numera, allt mumifieras och blir till hö.
Sommaren är överfull av spikmattevassa finn-dej-själv, alla-kan-måla, keramiklador,  skriet från gräsroten.
(Har nog påverkats av Gombrowicz elitistiska sågningar.)
Norra Ölands spenat marinerad av oljefärg. Och hela vägen till stranden skrattar måsarna.

på en fasad straxt nedanför Liljeholmens tunnelbanestation.

Originalmålningar: äkta konst.



Gallerix skyltfönster i Huddinge centrum.

Domherrarna tiger stilla och försynt, bidar tiden tills de kan öppna sina näbbar på nytt.
Sakta simmar den sanna konstens gyllene svan. Ack, må horisonten öppnas och sluka mig.
Långt borta hörs slamret av energiska nydanare. Små säkra hack raserar tålmodigt etablissemanget.

(men vänta bara, snart blir det dag)

Hårdkokt som en sten, och lika hjärtlös. Jag är eder gädda i bloggosfären, och så in i vassen trött på konst. Men bilder är oupphörligt kul.

Att surfa runt bland konstlänkar, bloggar, foton och helt vanliga hemsidor är den bästa medicinen mot högmod. Det finns väldigt mycket där ute. Massor av intressanta/ointressanta bilder och texter. Malande enfaldiga och självupptagna självbetraktelser dominerar, men plötsligt kommer nåt jättebra när man följer ett länkstråk. Och det är inte säkert att upphovsmannen är En Riktig Målare, eller Den Svenska Konstnären, det kanske t o m är en amatör. Fast i sanningens namn: bland amatörerna florerar det värsta navelskåderiet och söta kattbilder står som spön i backen. Men en del av mina kära pretto-kollegor är inte bättre, tror att det räcker med några akvarellstreck i kinesisk stil för att vara genial. Eller förskansar sig bakom tjocka listor över sina lyckade meriter.

Nu ska vi emellertid alla förnya våra almanackor, käka palsternackor och absolut inte avge några som helst löften. Bara fortsätta på de inslagna stigarna. Led milda ljus!

en karavan av ljus och liv
som svävade iväg
så låt mig då få fånga dig och fästa dig på plåt
för evigt minnas digitalt
den korta stundens tåg.

Vill inte vara konstnär längre, hellre bildmakare.

 

Karvar mej en liten stig genom mörkret, framtiden är trots allt ljus.

Det gäller att inte bli en gammal förbittrad yllekofta.
Men t o m yngre konstnärer är sura och förbittrade på sånt de tror sig förfördelade av. T ex är det åt helskotta att dessa gamla tanter ska få ha kvar sina utmärkta ateljéer - dessa borde i stället delas ut till de unga konstnärerna. Och de något äldre, och de riktigt gamla konstnärerna är skitsura därför att de unga och yngre konstnärerna får all uppmärksamhet: de gör ju inte ens riktiga målningar utan håller bara på med fåniga installationer, eller fotograferar (vederstyggligt för en riktig målare).
Det är bättre att övergå till att göra bilder - konstvärlden är alldeles för komplicerad,

Märkligt att illustrativ fortfarande nästan är ett skällsord (om konst). Man kunde tycka att så mycket färg runnit under broarna de senaste trettio åren, men icke. Trots  performancekonst,  video och den svenska (och internationella) tecknarboomen, nähä. Fortfarande är det måleriet som styr, det Rena Måleriet. (När jag  hör uttrycket en riktig målare nästa gång osäkrar jag min stålpenna.) Men sanningen är att det ska till extraordinära dekorativa förmågor för att konst som inte handlar om något ska bli intressant.

en relationell installation, ett readymade, känsligt arrangerat

Varför hatar alla s k professionella konstnärer amatörkonstnärer?
Professionella sångare hatar inte amatörkörer, tvärtom, de samarbetar med dem.
Kanske beror det på bildkonstnärers utsatta position: inga pengar kommer in och man får inte ens uppmärksamhet från kulturjournalister. Medan amatörmålarna får folkets kärlek "man ser ju i alla fall vad det föreställer". Kanske är det den smala egg som konstnären balanserar på - självkritik och brist på uppskattning från andra. Den gnagande känslan: egentligen är jag inte bättre än amatörerna, och de är definitivt lyckligare. Man hatar mest det som ligger en närmast?
(Ty sanningen är: många målare i detta land är inte ett dugg intressantare än amatörkonstnärerna. Klafsigt uppstrukna färgfläckar, och dunkelt tänkta motiv, inte ens bra som dekorativ konst, och ändå med en massa pretentioner på att vara "riktigt måleri".)

Men hallå, det finns fler målare i Sverige, varför i all världen belöna den gamla tråkmånsen Håfström nu igen?
Konstlivet är en märklig centrifug, ut separeras samma gamla gubbar som var "tunga" och "betydande" redan när jag gick på grundutbildning.

Konsten är full av meningslösa värdeskalor.
Det går tretton på dussinet av baskermössor som känner fram färgfläckar i slarvigt målad olja eller fegförsiktig akvarell. Bilderna handlar inte om något, relaterar inte till något, bär ingen erfarenhet. Men omges ofta av lika meningslösa ordmassor. Samtidigt ser många ner på formsäkert skapat s k konsthantverk. Trots att dessa många gånger uttrycker mycket mer än de bleka färgfläckarna.
(Och lika trista är den nya tidens färgfläckar, ointressanta installationer och videofilmer.)