glaskanin

Att själv deltaga: en slags identitets-svindel.

Besökaren möter visuella redskap som en anonym del av kritisk regionalism.

Man deltar konkret som person i den rådande diskursiva huvudorten. Dessutom vagt i diverse kontradiktioner.

På senare tid har jag tänkt en del på den altarliknande organisationen i rummet, det ställe där man är på väg till ett annat. Bildterritoriets yttergränser (madonna, triptyk etc) som en möjlig konstnärlig strategi i ett bortre rum, kanske även subliminalt. I och med att konstnären idag ofta ingår i sitt eget verk under utställningsperioden, utom synhåll för besökarens blick, uppstår nya typer av identitet, där man varken ansluter till en ”ihålig” penetrering t ex, eller exploatering. Jag tänker spegla en fysisk plats utan att kopiera dess tradition, punktlighet och precision i den arkitektur som kallas (konst)institution.

Diagrammet har uppstått som en konsekvens av diskurser.

Detta motiverar utsträckningen och töjningarna i dessa båda verk som kan sammanfalla i en akt: installationen.

 

 

(samplat ur en text av Gunnar Sandin, Glänta 4/00)

känner sej så trind, hennes grånande kind minner om den vind
som sopar oss till glömskans tipp
så ingela plingela måste positionera:
konstfackstudenten gjorde rätt
ty det gäller att va  hipp
och synlig i samtidens lera

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=878426

gömmer sig samtidskonsten. Snart ska den för evigt begravas i en djup brunn, en visdomens ständigt cirkulerande rondell.

pratkvarn möts i limbo och går en match.
Klubbmärkena ryker, ordrika nyanser förloras på vägen, konsten är det som finns kvar. Ord, bilder.

Väsensskild men mycket ljus, öppnar ögat, väldigt brus, ifrån konsten stilla sus,
så jag känner mej burdus, strör i apparaten grus, klipper till helt utan krus.

piggt brusar tankarna, riv ner, bygg upp.
Ser att Vilks är i farten, avdelningen "Nyttiga idioter". Men han har nog lämnat kategorin konst och övergått till kategorin "vår  tids aningslösa medlöpare".
Ser att Färgfabriken utvidgar till Östersund.
Här ovan: också en fabrik.

har blivit en kliché, ett uttryck man använder lite hur som helst för att markera att man minsann gör som man vill (d v s lydigt går i mainstreamfållan för individualism). Nu senast såg jag det i nya numret av Konstperspektiv. 

(Remix av Sven Olof Wallenstein: Konst och forskning.)

Upptäcker att läsning genom strimling är ett oväntat sätt att ta del av en teoretisk artikel. Jag går så att säga en liten (dis)kurs i de senaste decenniernas käraste ord inom konstvetarvärlden. Snart kommer hela fågeln vara täckt av ord. Fortsättning följer.

Saxen har alltid rätt. Därför börjar jag strimla en artikel av konstfilosofteoretiker Wallenstein. Smala remsor samtidskonst som smidigt klär in en frusen domherre. Murar av ord kan också rivas.

Försöker vara vänlig men ensam vid tangentbordet kryper ändå bockfoten fram. Fast under ett ständigt ifrågasättande: varför vilja vara så skoningslös mot sina kollegor? är det dåligt självförtroende som tar sig detta uttryck? Mitt ego ska vara störst, då gäller det att punktera de andra ballongerna.
Eller också handlar det om att återvända till ungdomens ursprungliga fräscha ögon och åsikter. Innan M och N och T och X och Y började lägga sina fuktiga syntetfiltsåsikter i mitt huvud. Som en subtil men effektiv bombmatta av "de rätta åsikterna".
Är innerligt trött på alla graderingar och värderingar: det är konst men inte det.


 

(Vi gör våra konster, ett gnistrande regn. En kort stund av ljus (15 sekunder). Det sprakar och lyser. Slå en volt och bränn några skepp, slå in öppna platser i fett och aska. Jag rullar ut de fjädrar som skola föreställa hönan.)

En underhållande bok av Lars Vilks och Martin Schibli. Ironin står som spön i backen, men på ett ganska vänligt sätt. Boken handlar om konsten/konstnärsskapet som yta (och så kan man uppleva mycket konst idag). Det finns inte en rad om varför man väljer att jobba med bilder, performance, installationer, o s v.
Samtidigt är den bitvis en användbar handbok med goda råd om praktiska problem vid utställningsmontering och hur man tacklar olika sorters gallerister. Vilks poäng (som han även tidigare förfäktat) är att konst är det som konstvärlden utnämner till konst, och det gäller bara att fixa en smart readymade. Texten är lättbegriplig och avklädande, inga mystifieringar a la Lars O Ericsson eller andra teoretiker.
Fast jag kan inte låta bli att tänka: ingen publik hade brytt sig om att klättra ner och titta på Nimis om inte Vilks hade lagt ner en massa konstnärlig kärlek i sitt spikande på tornet. Fiffigt närverksarbete är nog bra men det måste också finnas nåt att titta på.

Apropå Vilks.
Läser hans bok om hur man blir samtidskonstnär (skriven tillsammans med Martin Schibli).
Det dyker upp ett minne: Sundsvall, konstföreningsseminarium, hotellobbyn. Konstföreningsdamerna från Kiruna närmar sig Vilks som avspänt poserar i en av fåtöljerna. Lystet bokar de in hans teckningar för utställning. (Han har tidigare på dagen pratat "avklädande" om samtidskonsten.) Jag drar mej till minnes en annan skribent, Tom Wolfe. Han beskrev parningsdansen mellan konstnär, köpare/kritiker. Så sant.

(Och då visades på detta seminarium konst av flera utmärkta konstnärer, t ex Ann Perssons fina teckningar/målningar. Men nej, tanterna valde så klart den kända och provocerande personen. Stämmer klockrent med Vilks egna teorier.)