glaskanin

om grafik, det ligger varmt om hjärtat, men gnager också som en tagg i själen, och en sten i skon (här staplas gamla utslitna uttryck, som de mångfaldigade madrasserna under prinsessan). (Jag intar nu rollen som ärta.)

Grafikens Hus verkar ha fallit i värdepappersgrafikens stentråkiga fälla. Sommarutställningen är ointressanta blaffor av färg, tryckta på stor känd amerikansk grafikverkstad. Som alibi finns det med några bilder av Jockum Nordström. Hans bilder är nästan de enda som är intressanta på utställningen. Annars: mycket ramar, glas och ytor som inte handlar om någonting och inte ens är speciellt vackert eller dekorativt. Men säkert dyrt.

Nå, kanske bra på sitt sätt. Hos mej vitaliserar det den ständiga frågan: vad är egentligen grafik? vad ska vi ha den till? ska man följa sitt hjärta eller sin (ekonomiskt kalkylerande) hjärna?

Middag med kollegor. X och Y talar om för mig att om man inte numrerar sina grafiska blad så har man inte en chans att ställa ut i xyz. Jaha. Inte en suck av ifrågasättande från dessa lyckade personer med full uppbackning från etablissemanget. Ja, jag är hopplöst omodern. Jag tror fortfarande att det är bilden som är viktig, inte numret på trycket. Men naturligtvis är priset högt. Om jag numrerade och började ingå i fingrafikcirkusen så skulle jag säkert sälja fler tryck.
(Den där världen är obekväm. Men vilken värld vill jag ingå i?)