glaskanin

Hårdkokt som en sten, och lika hjärtlös. Jag är eder gädda i bloggosfären, och så in i vassen trött på konst. Men bilder är oupphörligt kul.

Att surfa runt bland konstlänkar, bloggar, foton och helt vanliga hemsidor är den bästa medicinen mot högmod. Det finns väldigt mycket där ute. Massor av intressanta/ointressanta bilder och texter. Malande enfaldiga och självupptagna självbetraktelser dominerar, men plötsligt kommer nåt jättebra när man följer ett länkstråk. Och det är inte säkert att upphovsmannen är En Riktig Målare, eller Den Svenska Konstnären, det kanske t o m är en amatör. Fast i sanningens namn: bland amatörerna florerar det värsta navelskåderiet och söta kattbilder står som spön i backen. Men en del av mina kära pretto-kollegor är inte bättre, tror att det räcker med några akvarellstreck i kinesisk stil för att vara genial. Eller förskansar sig bakom tjocka listor över sina lyckade meriter.

Nu ska vi emellertid alla förnya våra almanackor, käka palsternackor och absolut inte avge några som helst löften. Bara fortsätta på de inslagna stigarna. Led milda ljus!

Middag med kollegor. X och Y talar om för mig att om man inte numrerar sina grafiska blad så har man inte en chans att ställa ut i xyz. Jaha. Inte en suck av ifrågasättande från dessa lyckade personer med full uppbackning från etablissemanget. Ja, jag är hopplöst omodern. Jag tror fortfarande att det är bilden som är viktig, inte numret på trycket. Men naturligtvis är priset högt. Om jag numrerade och började ingå i fingrafikcirkusen så skulle jag säkert sälja fler tryck.
(Den där världen är obekväm. Men vilken värld vill jag ingå i?)

en karavan av ljus och liv
som svävade iväg
så låt mig då få fånga dig och fästa dig på plåt
för evigt minnas digitalt
den korta stundens tåg.

Såg en kollega på tunnelbanan, med stirrig egotrippad blick. (Är det så jag själv ser ut.) Lustig stickad mössa. Hon känner inte igen mej.
Ateljeföreningen: en annan kollega är koleriskt förbannad (för tiotusende gången i ordningen) över hur orättvist han alltid blir behandlad. Skriker och gormar i telefon. Han vet nog att vi försöker få bort honom från föreningen. (Är det så jag själv låter när jag är förfördelad.)
Vi är anakronismer som inte kan försörja oss. Förklär vår trasiga självkänsla i originella kläder och utagerande beteende. Koketterar med tillägnad oförmåga att klara av t ex deklarationen, att avslöja ordningssinne kan ju tyda på att man inte är en Riktig Konstnär.

Vill inte vara konstnär längre, hellre bildmakare.

 

Karvar mej en liten stig genom mörkret, framtiden är trots allt ljus.

En underhållande bok av Lars Vilks och Martin Schibli. Ironin står som spön i backen, men på ett ganska vänligt sätt. Boken handlar om konsten/konstnärsskapet som yta (och så kan man uppleva mycket konst idag). Det finns inte en rad om varför man väljer att jobba med bilder, performance, installationer, o s v.
Samtidigt är den bitvis en användbar handbok med goda råd om praktiska problem vid utställningsmontering och hur man tacklar olika sorters gallerister. Vilks poäng (som han även tidigare förfäktat) är att konst är det som konstvärlden utnämner till konst, och det gäller bara att fixa en smart readymade. Texten är lättbegriplig och avklädande, inga mystifieringar a la Lars O Ericsson eller andra teoretiker.
Fast jag kan inte låta bli att tänka: ingen publik hade brytt sig om att klättra ner och titta på Nimis om inte Vilks hade lagt ner en massa konstnärlig kärlek i sitt spikande på tornet. Fiffigt närverksarbete är nog bra men det måste också finnas nåt att titta på.

Apropå Vilks.
Läser hans bok om hur man blir samtidskonstnär (skriven tillsammans med Martin Schibli).
Det dyker upp ett minne: Sundsvall, konstföreningsseminarium, hotellobbyn. Konstföreningsdamerna från Kiruna närmar sig Vilks som avspänt poserar i en av fåtöljerna. Lystet bokar de in hans teckningar för utställning. (Han har tidigare på dagen pratat "avklädande" om samtidskonsten.) Jag drar mej till minnes en annan skribent, Tom Wolfe. Han beskrev parningsdansen mellan konstnär, köpare/kritiker. Så sant.

(Och då visades på detta seminarium konst av flera utmärkta konstnärer, t ex Ann Perssons fina teckningar/målningar. Men nej, tanterna valde så klart den kända och provocerande personen. Stämmer klockrent med Vilks egna teorier.)

Det gäller att inte bli en gammal förbittrad yllekofta.
Men t o m yngre konstnärer är sura och förbittrade på sånt de tror sig förfördelade av. T ex är det åt helskotta att dessa gamla tanter ska få ha kvar sina utmärkta ateljéer - dessa borde i stället delas ut till de unga konstnärerna. Och de något äldre, och de riktigt gamla konstnärerna är skitsura därför att de unga och yngre konstnärerna får all uppmärksamhet: de gör ju inte ens riktiga målningar utan håller bara på med fåniga installationer, eller fotograferar (vederstyggligt för en riktig målare).
Det är bättre att övergå till att göra bilder - konstvärlden är alldeles för komplicerad,

Märkligt att illustrativ fortfarande nästan är ett skällsord (om konst). Man kunde tycka att så mycket färg runnit under broarna de senaste trettio åren, men icke. Trots  performancekonst,  video och den svenska (och internationella) tecknarboomen, nähä. Fortfarande är det måleriet som styr, det Rena Måleriet. (När jag  hör uttrycket en riktig målare nästa gång osäkrar jag min stålpenna.) Men sanningen är att det ska till extraordinära dekorativa förmågor för att konst som inte handlar om något ska bli intressant.