Naturmåleri.

image1

en relationell installation, ett readymade, känsligt arrangerat

om amatörer

Varför hatar alla s k professionella konstnärer amatörkonstnärer?
Professionella sångare hatar inte amatörkörer, tvärtom, de samarbetar med dem.
Kanske beror det på bildkonstnärers utsatta position: inga pengar kommer in och man får inte ens uppmärksamhet från kulturjournalister. Medan amatörmålarna får folkets kärlek "man ser ju i alla fall vad det föreställer". Kanske är det den smala egg som konstnären balanserar på - självkritik och brist på uppskattning från andra. Den gnagande känslan: egentligen är jag inte bättre än amatörerna, och de är definitivt lyckligare. Man hatar mest det som ligger en närmast?
(Ty sanningen är: många målare i detta land är inte ett dugg intressantare än amatörkonstnärerna. Klafsigt uppstrukna färgfläckar, och dunkelt tänkta motiv, inte ens bra som dekorativ konst, och ändå med en massa pretentioner på att vara "riktigt måleri".)

Håfström, nu igen?

Men hallå, det finns fler målare i Sverige, varför i all världen belöna den gamla tråkmånsen Håfström nu igen?
Konstlivet är en märklig centrifug, ut separeras samma gamla gubbar som var "tunga" och "betydande" redan när jag gick på grundutbildning.

färgfläckarnas tyranni

Konsten är full av meningslösa värdeskalor.
Det går tretton på dussinet av baskermössor som känner fram färgfläckar i slarvigt målad olja eller fegförsiktig akvarell. Bilderna handlar inte om något, relaterar inte till något, bär ingen erfarenhet. Men omges ofta av lika meningslösa ordmassor. Samtidigt ser många ner på formsäkert skapat s k konsthantverk. Trots att dessa många gånger uttrycker mycket mer än de bleka färgfläckarna.
(Och lika trista är den nya tidens färgfläckar, ointressanta installationer och videofilmer.)

RSS 2.0