glaskanin

Saxen har alltid rätt. Därför börjar jag strimla en artikel av konstfilosofteoretiker Wallenstein. Smala remsor samtidskonst som smidigt klär in en frusen domherre. Murar av ord kan också rivas.

Korsbefruktning. Hjärnan plockar in intryck från flera håll samtidigt. En utmärkt liten skrift om konstutbildningar, Tiden som är för handen (Nina Bondesson och Marie Holmgren). Mixar sig lätt och ledigt med spridda skurar av TV-intryck: konstnären Per Enoksson, och massor av internet-intryck: går från länk till länk tills jag storknar, det är amerikanska illustratörer och svenska designers och kanadensiska virkare och vice versa. (Detta näthoppande bekräftar än en gång att inget är nytt under solen, det svenska tecknarundret är inte så unikt som man kan tro, och att det finns mängder av originella konstnärer som aldrig kommer att bli "berömda" men som gör roliga och intressanta bilder. Motsatsen bevisas naturligtvis samtidigt: det finns hur mycket slappa färgfläckar som  helst där ute i cyberrymden, och självupptagna egon i alla åldrar.)

Försöker vara vänlig men ensam vid tangentbordet kryper ändå bockfoten fram. Fast under ett ständigt ifrågasättande: varför vilja vara så skoningslös mot sina kollegor? är det dåligt självförtroende som tar sig detta uttryck? Mitt ego ska vara störst, då gäller det att punktera de andra ballongerna.
Eller också handlar det om att återvända till ungdomens ursprungliga fräscha ögon och åsikter. Innan M och N och T och X och Y började lägga sina fuktiga syntetfiltsåsikter i mitt huvud. Som en subtil men effektiv bombmatta av "de rätta åsikterna".
Är innerligt trött på alla graderingar och värderingar: det är konst men inte det.


 

(Vi gör våra konster, ett gnistrande regn. En kort stund av ljus (15 sekunder). Det sprakar och lyser. Slå en volt och bränn några skepp, slå in öppna platser i fett och aska. Jag rullar ut de fjädrar som skola föreställa hönan.)

(men vänta bara, snart blir det dag)

Tretton på dussinet: duktiga färgläggare valsar på och valsar in, knycker foton och rastrerar, kastrerar och domderar. Återanvänder hela batteriet av konsthistoriska ikoner men har förvånansvärt lite eget att komma med. Men här gäller den upplagebaserade mittfåran, normaliteten och säljbara produkter. Äkta litografier, ej vidrörda av människohänder.

Uppiggande bok som stått oläst i åratal i min bokhylla. Men det rätta ögonblicket var väl just nu. Den handlar om design, den "svenska stilen", vad som är fint och fult. Man känner igen mycket från konstdebatten... Bäst är den skarpa beskrivningen av hur blinda kritiker (m fl) är för vilka bakomliggande strukturer som styr vad man tycker är vackert och smakfullt.


(Och som av en lustig tillfällighet dök det upp Kellogsreklam här nedanför. Boken inleds ju med kapitlet Kellogskvinnan.)