glaskanin

Försöker vara vänlig men ensam vid tangentbordet kryper ändå bockfoten fram. Fast under ett ständigt ifrågasättande: varför vilja vara så skoningslös mot sina kollegor? är det dåligt självförtroende som tar sig detta uttryck? Mitt ego ska vara störst, då gäller det att punktera de andra ballongerna.
Eller också handlar det om att återvända till ungdomens ursprungliga fräscha ögon och åsikter. Innan M och N och T och X och Y började lägga sina fuktiga syntetfiltsåsikter i mitt huvud. Som en subtil men effektiv bombmatta av "de rätta åsikterna".
Är innerligt trött på alla graderingar och värderingar: det är konst men inte det.


 

(Vi gör våra konster, ett gnistrande regn. En kort stund av ljus (15 sekunder). Det sprakar och lyser. Slå en volt och bränn några skepp, slå in öppna platser i fett och aska. Jag rullar ut de fjädrar som skola föreställa hönan.)