Att själv deltaga:
Besökaren möter visuella redskap som en anonym del av kritisk regionalism.
Man deltar konkret som person i den rådande diskursiva huvudorten. Dessutom vagt i diverse kontradiktioner.
På senare tid har jag tänkt en del på den altarliknande organisationen i rummet, det ställe där man är på väg till ett annat. Bildterritoriets yttergränser (madonna, triptyk etc) som en möjlig konstnärlig strategi i ett bortre rum, kanske även subliminalt. I och med att konstnären idag ofta ingår i sitt eget verk under utställningsperioden, utom synhåll för besökarens blick, uppstår nya typer av identitet, där man varken ansluter till en ”ihålig” penetrering t ex, eller exploatering. Jag tänker spegla en fysisk plats utan att kopiera dess tradition, punktlighet och precision i den arkitektur som kallas (konst)institution.
Diagrammet har uppstått som en konsekvens av diskurser.
Detta motiverar utsträckningen och töjningarna i dessa båda verk som kan sammanfalla i en akt: installationen.
(samplat ur en text av Gunnar Sandin, Glänta 4/00)
